Laikan som Jakt - älghund

Text delvis lånad från:
mixr.se/jakt-fiske/special-alghundar

Faktaruta: om Älghundar

Reta, lura och skrämma

En rutinerad ställande hund anpassar sitt arbete till hur viltet uppträder. En vuxen älg kan reagera med nyfikenhet, försvar eller hotande anfall, beroende på omständigheter, som till exempel om det finns kalvar i närheten.
När hunden hittat sitt vilt jobbar den hårt för att hålla kvar djuret eller djuren på plats, framför allt med ett ihållande skall som distraherar älgen.
En duktig älghund klarar att reta, lura eller skrämma älgen att stå kvar.

Jaktlusten och lydnaden
Ställande hundar har under mycket lång tid avlats för ett enda syfte: Jakt.
Helt självklart innebär det att hundarna har en enorm, svårstoppad, nästan automatisk jaktlust. Dessutom innebär jaktsättet att hundarna arbetar självständigt, inte sällan långt från föraren.
Det här betyder att den jägare som vill ha skaplig lydnad på sin älghund måste börja tidigt.
Bygg en trygg och stadig relation med valpen, gör er till ett samspelt arbetslag i stället för att låta kopplet vara den enda pålitliga länken mellan er.
Grundlydnad är det bästa sättet att få hunden att jaga tillsammans med sin förare, i stället för helt på egen hand.
Jobba med den lilla valpens vilja att vara nära dig och komma när du kallar. Öka avstånd och störningar långsamt. Målet är att kunna kalla av hunden från ståndet när den skäller fel vilt på fel ställe.

Fysiska praktexemplar
Älghundarna har en inbyggd god fysik. De är starka och uthålliga. De orkar ta sig långa sträckor i ett slags maratontakt. Samtidigt är de viga, smidiga och explosiva när det krävs.
Det här betyder att en älghund inte mår bra av för lång fysisk inaktivitet. När lågsäsongen kommer räcker det inte med koppelpromenader under vår och sommar. Hunden behöver mer än så.
Cykling, simning, drag, klövjning eller att få springa bredvid matte eller husse i motionsspåret ett par gånger varje vecka behövs för att tillfredsställa hundens längtan efter att jobba fysiskt.
Motion för hjärnan är också bra. Låt den spåra i lina under lågsäsongen, men lägg bara spår efter de vilt du vill att hunden ska jaga.

Ta erfaren hjälp
Nästan alla ställande jakthundar är tidigt fysiskt mogna. Men den mentala utvecklingen släpar efter. Tänk på det när du ställer krav på en alltför ung älghund.
Är du osäker på hur mentalt mogen din unga hund är, kan det vara värt besväret att prata med en erfaren hundförare. Inte minst när det gäller injagning så kan för hårda krav ställa till det. Grundregeln är att låta unghunden växa in i rollen som jakthund.
Vissa hundar behöver mer tid än andra, låt dem få det.

”Ensam är stark”

Älghundar är ensamarbetare. Den självständigheten finns också utanfört skogen. Hundarna trivs bra i sin familj och finns det andra hundar i flocken brukar det också fungera utmärkt. Men främmande hundar, och människor, brukar i regel vara ointressanta för hunden.
Den starka flockkänslan och den medfödda självkänslan kan också göra att hanhundar morskar upp sig mot främlingar av samma kön. Detsamma gäller många tikar.
Det här ställer ytterst sällan till problem, eftersom en älghund i en trygg familj vet att den sitter säker i sadeln. Men för en nybörjare är det värt att veta.

Laika - Västsibirisk, östsibirisk och rysk-europeisk laika 

Laikorna har kvar mycket av urhunden i sitt beteende. De jagar i princip allt de får lära sig att jaga, med stor lust, uthållighet och inte sällan en god portion rovviltsskärpa.

Ingen vet när laikornas historia började. De har funnits över hela den sibiriska taigan sedan urminnes tider.
Det här är ursprungliga jaktspetsar med allroundegenskaper. De har använts till allt från björn till fågel. De skulle ena dagen spåra och ställa storvilt, och nästa apportera småvilt med mjuka munnar.
De gjorde också vakttjänst och användes som draghundar.
Stora delar av året fick hundarna skaffa sin egen mat, de utfodrades oftast bara under jaktsäsong (ett sätt för människan att hålla hundarna nära, inom räckhåll).
Aveln skötte hundarna också själva och det hände att tikar parade sig med varg.

I mitten av 1900-talet bestämdes riktlinjer för de tre raser som finns i dag.
Strax före och runt 1980 kom laikorna till Sverige.
Rastypiskt:
Laikorna är mycket rörliga och livliga, de klarar all typ av terräng och alla väderförhållanden.
Deras lukt- syn- och hörselsinnen är väl utvecklade. Söket är snabbt och effektivt men hundarna vill nästan alltid hålla god kontakt med sin förare, vilket gör att sökrundorna – framför allt i tid – blir kortare än hos andra spetsar.
De tre raserna anses lättlärda och självsäkra. Hundarna har det som kallas jaktförnuft.
Men samtidigt för urhundens arv med sig att de är försiktiga och avvaktande i okända situationer.
Det här är, nästan alltid, enmanshundar.
Den västsibiriska laikan var länge den största laikarasen i Sverige. Den ansågs också vara den mest homogena.

Den östsibiriska laikan, den storleksmässigt största, har på senare år gått förbi västlaikan i antal individer.
Statisktik från provverksamheten visar också att den är jämnare än sina kusiner. Östlaikan anses av många fungera väldigt bra på vildsvin. Det är å andra sidan en tränings- och inlärningsfråga.
Det finns många västlaikor som är effektiva och stadiga vildsvinshundar.
Den rysk-europeiska laikan är mycket lik den karelska björnhunden. De två har också liknande bakgrunder. Det finns högt meriterade hundar i Sverige, men de är så få att man inte kan tala om en tillförlitlig statistik.
Räknat i antal individer är den rysk-europeiska fortfarande en liten ras i Sverige.
Hälsa:
Det här är tre friska raser. Höftledsproblem räknas i låga procenttal.
Storlek och vikt:
Östsibirisk laika: Den största av Laikaarterna i Sverige.
Mankhöjd för hanhund är 55-63 centimeter och för tik 53-61. Vikten är 23-27 kilo.
Västsibirisk laika: Mankhöjd för hanhund är 54-60 centimeter och för tik 52-58. Vikten är 20-25 kilo.
Rysk-europeisk laika: Mankhöjd för hanhund är 52-58 centimeter och för tik 50-56. Vikten är 18-23 kilo.
Normal livslängd för alla laikaraser är 10-12 år.
Klubben: www.svenska-laikaklubben.com
Raskännare: Varför ska jag välja laika?
Robert Briland, Kalmar, ordförande i rasklubben:
- Laikan är en allroundjagande hund som klarar det mesta. Den är mer kontaktbenägen än de flesta andra spetsar, det här är hundar som vill jaga tillsammans med jägaren.
- Hundarna är väldigt snabba. En laika som återvänder efter fem minuters sök, det kan jämföras med när gråhunden varit ute i minst en kvart. Det vet jag av egen erfarenhet.
- De har en intensitet i arbetet, framför allt med rovvilt, som slår det mesta.
- Laikor är i allmänhet kloka hundar, de anpassar sitt sätt att jobba med viltet till förutsättningarna. En rätt injagad laika håller ett genomtänkt avstånd till det vilt den ställer.
- Det här är också mjuka hundar, trots att de flesta kan vara viltskarpa när det behövs. Min erfarenhet är att laikan är ytterst formbar i händerna på en erfaren hundförare.- Dessutom, och det tycker jag om, gör kontaktbenägenheten att jag alltid har hunden med mig hem efter jakten.
Ge ett råd till nybörjaren.- Laikan har en inbyggd skärpa som är kopplad till kamplusten. Håll inte på och förstärk den genom för tuffa kamplekar med valpen och unghunden. Bygg i stället en lugn och trygg relation.
Då undviker du att hunden blir överskarp samtidigt som den framtida lydnaden, inte minst inkallningen, kommer att fungera bättre, säger Robert Briland.

Peter Ekeström

redaktion.jof@lrfmedia.lrf.se 

 

Jämthund

Stor jaktlust, bra sök anpassat till mark och vilttäthet och hörbart skall. Lugn i upptag och envis nog att skälla på älgen i flera timmar. Det är jämthunden.
(FOTO: Christer Lindberg)

Man tror att förfädern till dagens jämthund kom till Sverige för flera tusen år sedan med jägarfolk. Säkert är att spetsar av just jämthundens typ funnits i landets norra delar mycket länge. Men när norrmännen beslutade (ungefär 1870) att den mindre grå jaktspetsen skulle heta norsk älghund grå, bröt det ut ett mångårigt bråk.
Många ansåg att jämtlänningarnas större björnhund tillhörde samma ras men Svenska kennelklubben menade att det var en lokal blandras. Efter nästan 50 år av hetsig debatt erkände SKK slutligen jämthunden som egen ras, år 1946.
I dag är jämthunden landets största jaktspets, både räknat i storlek och i antalet individer.
I takt med en snabbt växande vildsvinsstam har jämthundens jaktsätt, mod och klokhet gjort den populär också utanför de normala älgjaktsleden. I dag finns det jämtar som ytterst sällan jagar älg, men ofta vildsvin. Man kan säga att arvet efter dåtidens björnhund vaknat och förstärkts tack vare vildsvinet.
Rastypiskt:
Det här är en erkänt duktig älghund med hörbart skall, bra sök och enorm jaktlust.
Hundarna har ett lugnt och metodiskt sätt att närma sig viltet, en egenskap som gör att älgen, men också vildsvinet, inte sällan blir stående i upptaget. Dessutom är jämten uthållig och envis, den kan skälla ståndskall i timmar utan att mattas.
Orken hos en rätt tränad hund räcker dessutom till att jaga effektivt flera dagar i sträck.
Man brukar säga att jämthunden har en förmåga att anpassa söket efter förutsättningarna, men i grunden är det här en hund för stora marker, tack vare viljan och förmågan att söka ut stort. Samtidigt har många individer en tydlig vilja till kontakt med sin förare, de kommer tillbaka med jämna mellanrum för att kontrollera var den andra delen i samarbetet är.
Benlängden och pälsen gör att jämten utan problem kan jaga effektivt i kyla och relativt djup snö.
Det sägs att jämten jaktligt mognar sent men den åsikten börjar tillhöra förgången tid.
Många uppfödare har prioriterat tidig jakt i sina avelshundar, en taktik som gett resultat.
Jämthunden, precis som alla andra jaktspetsar, har en jaktlust som enkelt väcks i tidig ålder.
Rasen anses av många vara en enmanshund, framför allt under jakt. Hunden är oftast noga med rangordning i flocken, samtidigt som den nästan alltid blir en trygg och mjuk familjehund.
Hälsa:
Höftledsproblem förekommer.
Storlek och vikt:
Idealhöjd för hanhund är 61 centimeter och för tik 56. Hanhundens vikt är 27-35 kilo, tikens är 21-28.
Normal livslängd är 13-14 år.
Klubben: www.jamthundklubben.nu
Fråga till raskännare: Varför ska jag välja jämthund?
Henrik Schöld, vice ordförande i rasklubben:
- Jämten är en social hund, den är lätt att jobba med. Den har en tydlig vilja till kontakt, det är hunden och jag i skogen, inte bara en ensamjagande hund.
- Jag gillar jämtens egenskaper också, som skallet, söket och det lugna ståndarbetet. Hunden närmar sig viltet, framför allt älg, på ett sätt som gör att det ofta blir stånd direkt i upptaget.
- Jämthunden har också en förmåga att anpassa sitt sök till förutsättningarna. Jag jagar både i Örebrotrakten och uppe i Norrland, hundarna lägger upp sök som fungerar bra överallt beroende på marker och vilttäthet.
Hur fungerar dina hundar på vildsvin?
- En av mina jämtar går för fullt på gris och det fungerar utmärkt, säger Henrik Schöld.
Anders Magnusson, Uppland:
- Bortsett från de jaktliga egenskaperna har den genomsnittliga jämthunden en enorm fysik. Om den fått rätt försäsongsträning orkar den jaga i princip hur mycket som helst. Fem dagars jakt i rad har jag genomfört många gånger med mina hundar.
- Och som grädde på moset har du kontaktviljan. Vi är ett team i skogen, mina hundar och jag, oavsett om vi jagar älg, björn eller vildsvin.
Några varningens ord till nybörjaren?
- Jämthunden mognar tidigt fysiskt. Och jaktlusten är stor. Det gäller att gasa och bromsa i rätt lägen med unghunden, annars kan du få en hund som själv bestämmer takten i jakten, säger Anders Magnusson.